Hank Williams och filmen – The Last Ride

Hank Williams Countryns allfader har gjort större avtryck i Countryns historia än någon annan trots att han endast blev 29 år gammal. En kille som växte upp under fattiga förhållanden och som hoppade av skolan vid 16 års ålder för att satsa på musiken. Han gick från hyllad superstjärna på 40-talet till ett mer eller mindre alkohol- och narkotikaberoende vrak i början av 50-talet. Ett beroende som delvis blev resultatet  av smärtlindrande mediciner som han tog mot ryggsmärta i kombination med alkohol. Livsödet känns igen bland många andra artister som Hendrix, Joplin, Scott, Morrison, Winehouse, Buckley, Hoon, Parsons, Cobain, Bolin, Drake, Vicious, Wood med flera.

Han dog på nyårsafton 1953 i baksätet på en Cadillac, chauffören var en sjuttonårig grabb som Hank anlitat. Dom var på väg mitt i en snöstorm mot Hanks första spelning på ett tag, ett försök att rycka upp sig men han hade varit på väg neråt länge. En spelning som skulle äga rum i Charleston, Virginia på nyårsafton, men en injektion som gavs av en ”doktor” Toby Marshall innehållande morfin och vitamin B-12 satte punkt för hans liv. Toby som hade köpt sin doktorsexamen illegalt försåg Hank med amfetamin, chloral hydrate, seconal och morfin. Han hävdade att han var en alkoholterapeut och skulle hjälpa Hank bli fri från sitt beroende, vilket både Hank och hans mamma blåögt trodde på. Dom sista åren av hans liv kantades av alkohol, drogberoende och skilsmässa från sin fru. Ingredienser som kan få vem som helst att kollapsa. Att försöka göra en comeback och komma tillbaka till dom stora radioshowerna och spelningarna var ingen dans på rosor direkt.

Roger Creager – Surrender

Jag har lyssnat igenom Texasbon Roger Creagers album Surrender. Det är typiskt nutida country/country rock  med lite Outlaw som han bjuder på. Det blir stundtals lite klassisk countrykänsla på en del låtar och påminner lite om George Strait, Waylon, Willie Nelson och den typen av artister fast i en lite modernare tappning som t.ex. spåren Dead Love och  Crazy Again. I låten Crazy Again nämns just ordet ”crazy” elva gånger vilket får oss att förstå att mr. Roger C verkligen tycker att kärleken är galen och att vi blir helt ”crazy” när vi blir kära. Om Roger själv skulle få bestämma så skulle vi alla vara lite ”crazy” oftare. Precis som han och jaga varandra runt i huset mitt i natten och skratta och knasa till sig utan att bry sig om vad grannarna tycker. Den låten är lite för ”crazy” för mig.

Han har en fyllig lagom mörk röst som han använder ganska tryggt utan några större utsvävningar, vilket kan få ett helt album att ibland kännas lite segt. Men det går säkert hem hos publiken som kanske till och med blir lite ”crazy” av hans mörka lena stämma, fyrar han av ett leende på det och han har vunnit ett fan för livet.